MALISEN

Gick runt här hemma och var lite allmänt PMS-bitchig sådär. Var lite anti det mesta och hade ingen större lust med någonting. Så snörande jag på mig skorna och pluggade i lite ny musik i lurarna. Sprang tills huvudet var tömt och Gud så skönt det var! Utan mål bara tog jag den väg som dök upp framför mig. En bit gick längs med havet, på stranden, tång och sand under sulorna, tungt och jobbigt sådär så mjölksyran kommer krypande -bästa botemedlet.

Började med att jag inte fastnade i filmen som tv'n visar. Letade en bok till Favoritens IPad men hittade inget, eller jo men ingen gratis hos biblioteket. Hamnade på en blogg, vidare till en annan blogg för att till slut sitta med tre nätbutiker öppna. Finns så mycket fint och en att en viss liten Kille som får saker mest för jämnan snart fyller år skulle kunna göra stooora hål i min plånbok. Det är leksaker, kläder, barnrumsinredning...

Idag när jag och Killen satt och skajpade med mamma, syster och sydterdotter hände något väldigt oväntat. Ni som varit i vårt kök (spelar ingen roll om det var det förra köket eller de i den här lägeneten) vet att jag och Favoriten äter middag med en kökslampa som sällskap. Den har så jäkla lång sladd och hur vi än kapar hamnar den på perfekt "jag-kan-fantisera-vem-jag-har-till-middagssällskaps"-höjd. Från och med idag är det slut med det. Nu kan vi fritt drunkna i varandras ögon där levande ljus speglar sig. Lampskrället ramlade nämligen i golvet idag och eftersom den var i materialet glas är där inte mycket kvar av den.

Syster bestämde sig för att stanna lite längre till min och Killens stora lycka. Så istället för trist avsked och minisats har vi spenderat några timmar ute i solen med kamerorna och sen passade jag på att dra igång ett bullbak. Nu har vi kraschat i soffan jag, Favoriten och syster. Ganska trötta och med magarna fulla av bullar.

Allt blir så mycket bättre när Favoriten också är hemma. Golven är rengjorda och limporna till tre-fikat bakade. Ute faller snö och snart kommer syster hit. En bra dag!

Matchar som om jag inte tvättat sedan sist...

Och den här dagen kommer aldrig ta slut!

Det är små små saker i vardagen som gör den stora skillnaden mellan borta och hemma. Och visst kommer stunder då jag saknar hemma sådär så det hugger till i magen. Ibland när mammalediga dagar blir långa saknar jag att kunna slänga iväg ett sms till Kollegan "promenad?", "fika?" eller "öppna?". Det händer att jag saknar att promenera runt min ö, springa också för den delen. Att ha familjen på en bussfärds avstånd. Att känna gator och torg, veta vilken väg som är närmst och vilken buss man tar. Saknar mina favoritbutiker och att veta var sushin är god. Och jag saknar att inte behöva läsa på mjölkpaketen för att veta vilken jag ska ha!


Någon har målat med fel färg någonstans

Det är en sådan dag. Jag undrar hur jag hamnade där jag är och om det verkligen är här jag vill vara? En hel del funderar jag också över när jag liksom kröntes till mor, dubbades till mamma? Jag måste ha missat ceremonin om den någonsin ägt rum. Ni som var där, delades någon sorts instruktionsbok ut? För hur ska jag kunna kalla mig mamma eller ens morsa när jag inte vet hur man får ett barn att somna? Jag vet inte vad så små liv ska äta eller underhållas med. Jag kan aldrig förtjäna titeln moder!

Kanske är det för att jag aldrig var med när kronan sattes på mitt huvud som jag ibland tappar styrkan att stå ut med att ha någon hängande i byxbenet. Att de flesta av mina byxor behöver både hängslen och livrem för att inte åka ner på kuppen färglägger inte precis dagen eller humöret.

Enligt löpbandet hette programmet variety och kändes mer konditionskrävande än yoga. Svettfläcksindex säger dock något annat...

Kan inte någon utmana mig på något sätt i plankan förresten? Alltså, magträningsövningen och inte Robinsonvarianten menar jag då...

När jag var ute och gick förut lyssnade jag på Mia Skäringers bok Avig Maria. Himla bra hon är ändå! Och vad bra Storytel-appen är!

Så det var inte bara Killens fel att det tog liten stund för mig att ringa upp en viss person idag, förlåt mig!

Tror jag kan vänja mig vid att ta mina promenader och springa mina träningspass längs havet faktiskt.

Den där bron (uppe till vänster) har jag ju faktiskt sprungit över. Då hade vi alldeles nyss fått veta att en liten bebis låg på jäsning i magen. Idag, ett och ett halvt år senare, har den där lilla bebisen alldeles nyss tagit sina första steg.

Nu tror jag att det är så gott som bra igen. Två vilor och ganska stenhård med tiderna för mellanmålen klockan tio och tre. Lunch och middag blir ungefär samma men lite mer flexibel där eftersom det beror lite på när han vaknar.

Hade bestämt mig för att försöka med en lång vila efter lunch. Men just nu snusas och sovs det väldans gott här. Så jag har visst ombestämt mig, två vilor får det bli...

Vad gör man när ingenting fungerar? Med ingenting menar jag såklart Killens ätande och sovande, vad annars?

Att sova verkar stört omöjligt oavsett när på dygnet och trötthetsgrad vid läggningsförsök. Så blir det hela en ond cirkel till slut, för hungrig för att sova - för trött för att äta.

Känns som jag provat det mesta men uppenbarligen inte allt eftersom jag vägrar tro att det inte finns något som fungerar.

Är inget stort fan av att hålla små trötta barn vakna eller vägra dom något att stoppa i munnen om dom är hungria men tror det får bli den vägen jag går snart. Ge mig bara styrka att orka...

...eller riktigt bra tips på vad jag ska ta mig till?

Så är du här och 2011, det absolut bästa året på länge, är borta. I år ska min son fylla ett. I år ska vi bo i en helt ny stad där vi känner ungefär ingen. I år ska jag springa två marathon samma år som min son antagligen kommer ta sina första stapplande steg. Det här är året som ligger framför oss till skillnad från det förra som vi sedan ett tag lagt bakom oss.

Nu ska jag göra en kaffe, ta en god kaka som trevliga eftermiddagsgästerna hade med sig och slå mig ner framför stjärnorna på slottet.