MALISEN

Jag vet egentligen inte exakt vad som fick det att bli såhär. Men om jag hade levt i ett tv-spel och haft sådana där blåa och röda staplar som talade om hur mycket liv och självförtroende jag hade kvar skulle självförtroende stapeln just nu blinka för att uppmärksamma spelaren på att se till att den blev påfylld illa kvickt annars... (Hur många ord innehöll den där meningen egentligen?!)

Det var någon gång mellan lunch och eftermiddagsfika som någonting gjorde att stapeln började tömmas till en oroväckande nivå. Vad som gjorde det vet jag inte. En kommentar som kanske antydde att jag kanske gjort något fel eller misstag. En idiotisk jämförelse i mitt huvud där alla andra är så mycket bättre än jag. Men det var nog sedan efter den där gudomliga kladdkakan som läget började bli rikigt kritiskt...

Inte ens den fina komplimangen som fick avsluta en två dagar lång konferens hjälpte vid det laget, jag var och är utom räddning. I alla fall för en kortare eller längre tid framöver.

---

Har drabbats av någon sorts eksem på ögonlocken också, de känns för stora för mitt huvud. Som om de inte riktigt får plats i den lilla ficka där de brukar fällas in... Ögonlocken alltså...