MALISEN

Ni minns kanske att jag ibland, på grund av att jag är tankspridd och disträ, drabbas av vardagsbesvär. Ibland får de mig att skratta, andra gånger rinner tårkanalerna över för att allt känns så hopplöst jobbigt. I torsdags gjorde jag det igen. Eller det var en helt ny obeprövad liten klantighet men just klantigheter har jag ju gjort förut.

Jag var på väg ut för att springa en runda. På väg ner i trapporna försöker jag få fart på min lilla löparkompis en röd Ipod shuffle. Efter en massa tryckningar på de få knappar som finns på denna lilla manick inser jag att batteriet är slut. Jag är ungefär halvvägs ner för trapporna, tänker att det är onödigt att den följer med ut och blir kall om den ändå inte ska sjunga för mig och bestämmer mig för att springa upp med den igen. Känns lite omständigt att låsa upp och lämna in den då den går att pilla in i brevinkastet. Tänkt och gjort, ut och spring!

Hemma igen. Stretchar och duschar. Kommer på att jag ska lägga min lilla vän på laddning när jag inser att den borde ju funnits på hallmattan förut när jag kom in... Åh nej! Jag har väl ändå inte...?! Jooo, det har jag nog... Vänta, tyckte jag inte att "ingen reklam, tack!"-lappen såg lite annorlunda ut när jag stod där och pillade?! Neeeeej!

Så, ner och plinga på hos grannen inunder. Ingen hemma. Lämnar en lapp och hoppas på det bästa.

När jag senare kom hem efter kvällsjobbet låg där min kära, lilla, hungriga, röda löparkompis på hallmattan.