MALISEN

Jag orkar inte mer än bara finnas just nu. Och då menar jag verkligen att bara existera, inte finnas till för någon. Det är inte mycket som krävs för att tårarna ska bränna och nästan rinna över. Att komma hem dödstrött utan nyckel till en låst, tom lägenhet och med närmsta nyckel en och en halv timme bort är kanske lite mer legitimt att lipa över än en liten kommentar om hur jag vrider mina händer. Vet inte var på anledning-att-lipa-skalan det kommer att det SATS jag valde att gå till idag inte hade "rätt" maskiner?!

Jag orkar inte läsa om allt jag borde räcka till för. Jag orkar inte höra att avtal inte kommer gå i lås. Jag orkar inte känna efter vad som egentligen och faktiskt är värst just nu. Jag orkar inte se hur alla andra utom jag fått fram adventspynt. Jag vill inte veta hur mycket mina armar ser ut att vara klistrade mot kroppen. Då blir det en skvätt tårar på toaletten i pausen.

Så nu ska jag väl fortsätta läsa bloggar där det står att jag haft fel i sak. (Fast rätt i princip.) Sedan ska jag kanske kolla mailen ifall det är något som jag inte riktigt räcker till för. Efter det ska jag se om kanske sambon och jag möts på hallmattan när den ena av oss kommer samtidigt som den andra går.

Det spelar ingen som helst roll att det är fyra veckor kvar till semester just nu för det är bara skit och skit och skit, jämt och jämt och jämt...