MALISEN

Det är mycket möjligt att det är något som är knas med mig. Säkert flera delar som inte är helt i den ordning som de borde. Kanske går alla hissar inte riktigt ända upp varje gång eller alldeles för långt ner ibland och en och annan tomte rymmer säkert från loftet då och då. Jag vet inte om jag skulle vilja säga att jag går runt och tror att det förutom det är något fel på mig men kanske tanken ändå ibland hittar min kind med öppen hand.

En sak som länge fått min kind att ömma av den där tankens slag är det här med att lämna Killen. "Alla andra" verkar ju ha så svårt att vara ifrån sina små medan jag ärligt och faktiskt inte känt så. Länge har jag inte velat gå in i mer närkamp med den hotfulla tanken. Istället har jag dragit mig tillbaka till min ringhörna, låtit saken bero och gro i egen takt.

Så igår kom alla känslorna på en gång. På väg mot middag och ett glas eller två med Väninnan kände jag vad jag tror var exakt det där som "alla" pratat om. Redan halvvägs till tunnelbanan saknade jag. Så kanske är det inte något större fel på mig ändå? Kanske har jag äntligen hunnit ikapp och lyckats reda ut virrvarret som uppstod i chocken när Killen lite raskt gjorde sin entré i våra liv. Det tog lite tid men så stora känslor behöver mer än en timme och frytiofem minuter på sig.

Det här är kanske mer än vad jag brukar dela med mig av, det blir så ibland.