MALISEN

De senaste och de närmsta dagarn framöver är laddade med många minnen och känslor. I måndags var det ett år sedan vi hade BF. Jag kan inte säga att jag någonsin kände sådär som många säger att jag var lovad en bebis den dagen. Jag var så in i bomben övertygad om att jag skulle gå över tiden, tionde februari var mitt egna påhittade BF.

Snart kommer dagen då det är ett år sedan den där kladdiga, blå, skrynkliga lilla varelsen lades på mitt bröst. Och jag vet att det låter konstigt men jag känner inte igen mig i de där tårarna alla berättar att de fällt i den stunden. Det var mest chock och lättnad jag kände.

Det tog ganska lång tid innan jag kände igen den där känslan av saknad alla pratar om. Jag kände mig inte konstig när jag gick till affären och jag sprang inte hem. Klart jag ibland tagit hissen i tunnelbanan och halvvägs kommit på att utan vagn kan man ta trappan, det kanske är lite konstigt i och för sig.

Det är så mycket som hänt sedan den där blå lilla varelsen gav ifrån sig sitt livs första skrik. Då var mina ögon torra, liksom när han log första gången (datumet är inte ens antecknat om jag ska bjuda på riktigt mycket ärlighet). Jag vet vilket datum han skrattade första gången eftersom det är Favoritens födelsedag. Jag blev stolt när han första gången satt utan stöd. Det gjorde ont i hjärtat när jag stod på ett jobb och såg en film där han tar sina första kryptag. Jag applåderade då han tog tag i soffbordet och reste sig upp. När han plötsligt häromdagen knallade runt här lägenheten med ett stort leende på läpparna och ögonen lysande av stolthet kom tårarna.

2011 kommer alltid på ett sätt vara året då mitt liv började.