MALISEN

I över halva mitt liv har jag levt utan mormor, farfar, morfar och farmor. Det är inget jag går runt och tänker på för jämnan eller sörjer varje dag men ibland saknar jag.. Ibland kommer en liten tår vid minnet av mormors älgstek, farfars alla små uttryck, att aldrig fått lära känna pappas mamma och fia med knuffspel med morfar.

Sedan jag själv fick barn kan jag känna att saknaden kommer oftare och ibland kan jag känna att jag så gärna hade velat ha morfar och farfar i min sons liv. Eller kanske mest i mitt liv som förälder. Att se gammal och liten tillsammans hade varit väldigt fint och tänk all ledig tid jag hade kunnat använda till att väcka farfar när han var kaffesugen eller hjälpa morfar att elda i pannan just när jag nästan vunnit i svarta maja.

Men mest tänker jag på mina föräldrars föräldrar som mina fina änglar som finns med mig allt som oftast och extra mycket ibland. Och även om änglar inte kan skriva brev med snirklig handstil som mamma måste hjälpa till att läsa så tackar de ibland för titten på sitt alldeles egna lilla sätt...

...varför skulle man annars hitta pengar på marken ibland? Så tack snälla änglar för femkronan imorse, den lägger jag i Killens sparbössa!