MALISEN

Vet inte om det framgått att Killen inte bara allra helst utan nästan bara sover middag i rullandes fyrhjuling utomhus. Han har poängterat det hela tydligt idag. Genom krokodiltårar och galltjut har han fint låtit mig förstå att gårdagens middagsvila inomhus på stillastående säng inte alls är någon vana han vill lägga till sin repertoar.

Idag är vi lediga allihopa. Och på schemat står absolut ingenting som kan förknippas med måste eller borde. Hur mycket bättre kan det bli?

Igår vaknade jag och kände mig som ett åskmoln i humöret. Det där molnet blev bara mörkare och mörkare i takt med att klockan tickade på. Tänkte att det är lika bra jag hoppar av den där promenaden med Kollegan och hennes mammagruppskompis. Kände mig inte alls som något trevligt sällskap.

Så blev ändå mitt svar ja när sms:et om tid och plats kom och jag trampade iväg. Och visst var det precis vad jag behövde. Snabbt fick jag lite positiv energi och humöret steg. Inte ens dippen efter upptäckten att vagnkudden tappats någonstans på stan blev långvarig tack vare en viss liten herres glädje över att få åka buss ståendes. Sådan hämningslös glädje smittar ända in i hjärteroten!

Gullungar

Promenera, promenera och promenera. Känns som att en väldigt stor del av min vakna tid går åt till just det. Måste börja öva på middagsvila inomhus eller köpa skärp/nya byxor...

Om jag hade fått en krona för varje tryckknapp jag knäppt det senaste halvåret.

...money, money, money,
must be funny
in a rick man's world...

Det är mycket just nu, eller egentligen har det som är mycket pågått ett tag och kommer antagligen pågå en tid framöver också. Det är beslut hit och dit och försäljning som inte blev av men som kommer på tapeten igen. Och när det väl är klart ska det väl till att köpas också. Mitt i allt har Killen lärt sig sitta, jag börjat jobba och sommaren lämnat plats för hösten.

Undrar just om det någonsin blir vardag igen?!

-Ska bara städa i ordning lite så kan vi ge oss iväg sen, sade jag nyss till Favoriten. Sedan fick jag syn på klockan... Är det ens okej att dammsuga klockan åtta en söndagmorgon?!

Jag hann ungefär en kvart på löpbandet innan Killen ledsnade på Minisats. Försökte trösta och gå tillbaka men fick snällt checka ut oss och rulla därifrån.



På vägen han somnade han lagom vid idrottsplatsen så jag parkerade fyrhjulingen i skuggan, spände fast Killen med selen och körde lite intervaller på löparbanorna.



Så fick jag ändå ihop mina tänkta fyrtio minuter idag.

Här ligger jag på rygg i soffan när jag borde stå i duschen efter en runda. Men självdisciplinen besegrades av både tröttheten, huvudvärken och latmasken ikväll. Sättet jag lever mitt liv på den här veckan tar på krafterna. Imorgon är det i alla fall ledigt. Hoppas på att tanka energi från mys, skratt och joller...

Så är min andra vecka som arbetande igång. Den här veckan har vi delat in föräldraledigheten i skift, jag har förmiddagarna och Favoriten eftermiddagarna och kvällarna. Nätterna kör vi dubbelbemanning. Kommer antagligen vara helt slut när helgen kommer och somna gott mitt i fredagsmyset och knappast kommer det vara värt det men av någon obefintlig anledning är det så det får bli.

Nästa vecka ska vi inte ens prata högt om. Killen ska då genomgå förvandlingen till behändig stafettpinne. Dansa efter våra vuxna villkor, vems jävla påfund var det egentligen?!

...dela med mig sådär värst supermycket känslor i detalj men just nu är det inte bara som om någon stuckit in handen genom bröstet på mig och kramar hjärtat mitt alldeles för hårt. Nej, idag är det som om en bläckfisk med alla sina armar gör tusen ålar på min stackars lilla blodpump.

Har lämnat både Killen och Favoriten kvar i Småstadstrakten och är alldeles ensam hemma tills imorgon eftermiddag. Inte första gången jag är ifrån Killen mer än några timmar men sist var i maj. Då hade jag inte riktigt fått kläm på det här med hur stor en bebismammas saknad kan (ska?) vara. Kanske har jag fått det dubbelt upp nu, jag vet inte?

Har ingen koll på vad som är inom ramen för normala känslor men tårarna rann över när jag skulle åka imorse. Nu kan jag känna något som liknar onda känslor mot de som är med Killen just nu. Fick en film skickad till mig där han leker och jollrar och känner det som att han ropar på mig. Bläckfisken vrider någon millimeter till och tårarna är inte långt borta.

Som sagt brukar inte dela med mig så mycket och det här är kanske inte så uttömmande det heller, ens för att vara skrivet av mig men... Den där lilla Killen har funnits hos oss i ett halvår nu och, även om det tog lite tid, lyckats fånga en väldigt speciell del i mitt hjärta!

Med fyra dagar kvar av min föräldraledighet för den här gången har jag idag både premiärkört sittvagn och lagt ner babygymet i förrådet, Imorgon ryker sängmobilen också innsn den blir söndersliten. Kan väl konstantera att tiden inte precis stilla står.

Hemma igen, har varit på lite Sverigesemester. Sitter i soffan och surfar ikapp lite. På golvet ligger en viss liten Kille. På mage. Jaha, nähä, nu ligger han visst på rygg igen. Fast innan jag hann avsluta den meningen blev det mage igen. Ja, ni kanske förstår vad han fått in snitsen på?